tillenbus

Nu är det iallafall någon som är DUKTIG nog att säga vad dom
vill att jag ska skriva om, eller ah du som skrev i kommentarerna.
Jag sätter mig nu och skriver en liten del sålänge, sen fortsätter jag ikväll
när jag kommit hem från stallet.





Jag var 12 år och mamma berättade precis att jag skulle få mig en alldeles egen
ponny! Visste dock inte hur eller när eller var! men när jag var hos min plast kusin
i skåne, så berättade hennes mamma susanne att det skulle vara en auktion lite
utanför kristianstad. Vi åkte dit mestadels för skojjs skull ifall vi hittade något.
Och när vi åkt dit, så skulle susanne parkera bilen, och jag såg genast denna
vita söta skimmeln. Fastnade för han direkt. Han stod där på rad med 14 andra
hästar, alla såg så eländiga ut. Ajax såg ut och va mest frisk och "något att ha".
Ändå så såg jag i hans ögon att han var ledsen.. Han fick ju stå där och
hoppas på att något bra skulle hända. Vi stod länge hos honom, klappade
och kollade så att allt såg bra ut. I papprerna stod det "mycket riden, valack
född 1998" Sen inget mer. Detta var en ren chansning på om det var något att ha.
Så började utropet, och hästar kom ut i cirkeln. Hästarna gick åt som smör, helt
otroligt, aldrig någonsinn sett folk "slåss" för att få just den hästen dom kollat in.
Susanne sa åt mig att kolla på fler hästar ifall inte jag skulle få Ajax. Men jag
vägrade, det var ju honom jag ville ha. Han var 4 år och jag 12, han skulle
säkerligen ta över mig. Men jag sket i vilket.
nu kom Ajax ut, och jag höll tummarna så det gjorde ont. Mamma hade ringt och sagt
ni får inte bjuda mer än 10.000:-. Då gick dom plötsligt över den summan och vi
hade ingen chans.. Det gick upp till 26.000:- Jag tappade hoppet och gick och smågrät.
Sen kom plötsligt tanten som köpt honom fram till mig och sa "jag hörde från en tjej
att du så gärna ville ha Ajax, och vet du vad, jag ångrade mig precis när jag ropade
sista budet" Jag jubblade av lycka och mitt hjärta hoppade 4 ggr extra. Är detta sant?
Ja! Vi skrev på papperna och vi fick pruta ner han till 16.000:- Nu var han min häst.

Han var 4 år och jag visste inte att hästar kunde vara rädda för transporter,
och jag har aldrig någonsinn lett in en häst i en transport förr, men Ajax traskade
på jätte lugnt och stod stilla där inne bredvid hingsten som susanne och alexandra
skulle ta med sig hem. (som ni förstår så är vi i skåne just nu) och det betyder lång
resa för ajax när han ska hem till öland. så han fick stanna i skåne hos dom i ca 2 månader
för att inte bli för obekväm av sig. jag kunde knappt somna den kvällen som han stod
ute i hagen utanför fönstret, jag var nog världens lyckligaste.

Dagen efteråt började vi pyssla lite med honom, han fick sig en ny grimma ;) så
den skulle vi självklart prova. Knall blå med guldiga hästar på! Han såg ut som en prins.
Ni skulle sett grimman som satt på honom när vi köpte honom, den gräsligaste jag
sett! Sen stod det ett nummer på den, nummer 31! Samma dag som vi var i skåne
så satt spåtanten (mamma) med sina tarrotkort, och fick sjukeligen fram nummer 31.
Lite små läskigt, så som jag säger Ajax och jag är menade för varann.

Vi började märka att Ajax började ta över mig eftersom jag var så liten och hade inte
bollar/stake nog att säga ifrån. Så en dag när jag skulle leda ut Ajax i hagen så körde han
huvudet rätt fram och bara stack!!! Jag blev jätte förvånad, först trodde jag han skulle springa
iväg långt långt bort, men självklart ställde han sig utanför hästarnas hage och började
äta gräs.

Samma dag skulle jag få sitta på honom för första gången, och det var en upplevelse
vill jag lova. Han var ju så himla snäll, världens bästa psyke måste jag tilltala.
Han lunkade på så lätt, och lyssnade på varje ljud och rörelse.

Nu var det dags att åka hem till Öland, Ajax skulle på transporten, men denna gången
var det inte lika enkelt som första. Dom började piska och slå och skrika åt honom.
Där började allt! Efter ca 1 timme kom vi iväg. Och det var en lång resa!
Vi stannade så ofta vi bara kunde och gav han ständigt gräs, han skulle bli bortskämd
antar jag. Väl framme så lastade vi av honom i mörkret, och han blev skrämd av att han
inte såg något, var var hans kompisar? han gnäggade ivrigt, och jag hoppades på att han
inte skulle slita sig, för då skulle jag ju inte hitta honom. Hagen som han skulle gå i var
en bra bit ifrån stallet, så vi började gå mitt i mörkret. Plötsligt går vi förbi
en kohage, och Ajax blir livrädd och sliter sig. Jag blev hysterisk och visste inte vad
jag skulle göra. Grät floder och bad att vi skulle hitta honom igen, det var ju så mörkt!!
Helt plötsligt säger Emelie "titta där är något som springer" Då hade Ajax hunnit ända fram till hagen bredvid och sprang på en åker. Tur han var vit ;)


(fortsättning följer)